Selektiv arbetsförmåga del två

En tanke som slog mig på förekommande anledning är ju dilemmat att om nu en person med AS ändå visar upp en arbetsförmåga som visserligen är olönsam under tiden med ersättning, som är relaterad till dess specialintresse, är det då rimligt att samhället ska kräva att den personen då går över till vilket jobb som helst även om just det området som aktivitetsförmågan påvisades i är svårt att försörja sig på grund av olika faktorer såsom utbildning, bostadsort, nätverk osv.

Vi pratar om en arbetsförmåga som då är selektiv, som endast fungerar i ett visst område eller uppgifter hen har motivation till, men som marknaden inte efterfrågar.

Svaret är motivationsbromsen. När en person med AS ska utföra en uppgift som inte ligger i dennes motivation slår en osynlig "broms" till som skapar "gnistor" precis som att gasa och bromsa samtidigt. Det skapar friktion som utspelar sig i försvårade symptom som stress, ouppmärksamhet, koncentrationsförmåga etc. Men för de flesta måste och kan ändå göra sådant de inte är intresseradd av fär att det är nödvändigt för att överleva under drägliga förhållande. Man kan då tänka sig att funktionsnedsättningen genom olika system ska befria den personen dessa måsten genom att klassa saker och ting som nedsättning som sedan kommer i konflikt när motivationen ökar inom sitt område.

Om vi tänker oss våra intressen som ett träd med olika grenar kan vi då tänka oss att roten är bara viljan att göra rätt för oss, grenar som olika intressen (data, musik etc.) och undergrenar till dessa intressen såsom intressen för specifika programspråk, datasystem, företag osv. Specialintressen är då själva bladet på grenen som tex. inriktning helt mot just mot musikprogrammering, Spotify osv.

Specialintressen är ofta en vanlig NPF trait, och det är just den mentala begränsningen till specialintressen som kan göra arbetsförmågan så komplex.

Om personen vill jobba med bilar är det just Volvo-bilar han vill mecka med, och därför slår bromsen till på arbetsuppgifter på andra bilmodeller.

Så frågan är då, vad ligger då egentligen problemet som gör att personens arbetsförmåga är så olika i olika situationer. Om personen ändå visat på en större arbetsförmåga, ska samhället lära den personen att kunna applicera det på andra arbetsuppgifter som personen egentligen inte är intresserad av? 

Hur trädet har växt är ju inlärt. Vi föds ju varken med programmeringskunskaper eller kunskaper om hur man skriver låtar på datamaskinen. Däremot har vi en grund av intellekt som omgivningen har lärt att skapa preferenser. Drömmar och mål är på något sätt inlärda av omgivning. Jag tänker mig att ett barn som växt upp på en bondgård har lärt sig att intressera sig för djur eftersom de exponerats för det i barndomen. De har sett djur födas, leva och dö eller slaktas.

Likså är det med tex. datorer eller tåg. Barnet kanske har fått åka mycket tåg som barn mellan sina skilda föräldrar.

Det handlar om värderingar som skapats under barndomen. Värderingar som t.ex. att det är bättre att jobba med musik än som lagerarbetare. 

Dessa värderingar utgör grunden till personens egna omdöme om vad denne är rimligt att lägga sitt liv på och motivation styrs därefter.

Så i dagens arbetsmarknad är det intressanta i att personens preferenser ska stämma överens med något som matchar efterfrågan i personens situation. Varför kan det vara lättare motivationsmässigt att jobba 8 timmar med musikskapande än att arbeta 4 h på ett vanligt jobb som tex lagerarbete eller i mataffär?

En person utan AS kanske lättare kan hantera den utmaningen med en personlighet där bromsen inte slår lika hårt. Men för vissa är det helt outhärdligt att ta sig an något som inte matchar deras intressen och driv.

Det handlar dels om de värderingar som samhället lärt en. Att skapa musik ger en högre status än att ha levererat post till människor.

Vi hör dagligen om hur media svartmålar arbetsmarknaden där enkla jobb ses som Slaveriet 2.0 och att man ska ha mål att bli en framgångsrik utrovert person. På nyheterna hör man om hur arbetare dött när hissen störtat och världsartisten får sitt tredje grammis för sitt unika sound. Att arbetare är det för att de inte ville plugga.

Hur förmedlar vi egentligen dessa värderingar till folk som är högkänsliga?

Går det att lära den personen att klara av andra jobb och motivera sig till att använda hela sin arbetsförmåga i ett arbete utanför det inlärda intressena som styr "bromsen".

Tänker också på skolan att hur ska en elev som tämligen har energi att spela engelska datorspel hela nätterna kunna använda energin istället för att göra läxorna? Varför är det roligare med dataspelen än att studera läxor när det går att använda intellektet till båda?

Frihet. Att man själv valt och styr över att man spelar datorspel men inte att plugga läxor. Motivationen med NPF handlar för mig om att man inte vill bli styrd av andra, och varför är det så?

Varför känner man obehag av att styras av andra?

Så om personen klarar av att göra musik men inte ta ett vanligt jobb är för att musiken är självvald medan arbetet är en privatekonomisk plikt?

Jag upplever att kreativiteten handlar om att gestalta sin egna drömvärld man en gång slitits i från. Man känner sig kidnappad till denna tuffa värld.

Man har inte valt att födas till denna värld.

Men ens drömvärld är ändå på något vis formad av omgivningen som liten.

Likså därför svårt att gå upp på morgonen då ens drömmar stämmer överens med sitt jag och nu bryskt slits tillbaka till den omvärld man inte valt

Kan det vara känslan av att livets plikter som studier och arbete är som ett "straff" för att man ens existerar och konsumerar resurser i samhället.

Men vad gör just att få jobba med den kreativa och egenvalda arbetet är så viktigt för att må bra i synnerhet för oss med NPF samtidigt som vi kan ha svårt att motivera oss till de andra plikterna?

Som jag sagt tidigare har ju ändå de egenvalda preferenserna lärts in någon gång precis som måstena. Vad är det som gör diffen mellan motivation och icke motivation?

Behovstrappan. Barnen i afrika drömmer om att få gå i grundskolan och lära sig läsa. Svenska barn nästan kräver en iPhone i julklapp för att plugga. När ett behov är löst vill vi få det ännu bättre.

När välständet ökar kan vi diversifiera och specificera våra behöv. De fattiga i afrika skulle bli jätteglada om de ens hade en vattentoalett istället för att bajsa i en ränna medan vi som har fast jobb och eget hus väljer att belåna oss för att helkakla badrummet för en kvarts miljon.

Samma sak med arbetet. Vissa nöjer inte oss med det som måste göras utan ska vara roligt. Som att jobba med datorer men med specifika uppgifter såsom 3d eller musik. Man fäster oss till specifika undertyper.

I dataprogrammeringen pratar man om polymorfism. Att varje arbete eller intresse är en hierarki av typer

Arbete 

-- tekniskt arbete 

----- it-tekniskt arbete

‐------ it-tekniskt arbete inom musik

---------- Arbete på Spotify

 

Om man accepterar Arbete så är alla arbeten godkända. Men accepterar man en undertyp så är det bara den och de undre som går in.

Och med den analysen så verkar det som att problemet ligger rotat i att vi med NPF typ tenderar att vara väldigt smala i våra preferenser. Det behöver inte vara inom just arbete utan mat, konsumtion, vanor etc. Som ofta ställer till med stora besvär.