Den dolda roten till att många med funktionsnedsättning hamnar i ekonomiskt ingenmansland

 Då och då uppmärksammas problematiken att personer med funktionsnedsättning, i synnerhet de med neuropsykiatriska sådana faller mellan stolarna. De klarar inte eller kan inte få ett arbete på arbetsmarknaden vilket står i intyget men Försäkringskassan menar på att det ändå finns en arbetsförmåga på minst 100%.

Jag ska kort och dissekera problemet. När det gäller personer med NPF är situationen betydligt mer komplicerad än "traditionella" sjukfall såsom olycksfall eller så (vilket också är trassel med). 

 Det är välkänt att personer med dessa diagnoser ofta har ett stort specialintresse. Det kan handla om tåg, datorer, musik, konst med mera. Flera studier visar på att dessa personer är överrepresenterade inom de kreativa branscherna.

Försäkringskassan ser dessa specialintressen som en arbetsförmåga och avslår därefter. Problemet är bara att arbetsförmåga inte bara handlar om den rent fysiska möjligheten att utföra någon slags form av uppgift, vare det handlar om att laga mat, programmera mobilapplikationer eller köra tåg eller sortera papper. 

I en dom ett fall för sjukersättning för några år sedan slog HD fast att en arbetsförmåga inte kan räknas om det inte finns någon som är villig att betala lön för arbetet. Man har ju hört många hemska historier där FK efter utredning sagt att eftersom vederbörande kan laga sin egen soppa borde denna kunna söka jobb på Mc. Donalds!

Det det här som konflikten finns. Att arbetsförmåga inte är lika med försörjningsförmåga. Att praktiskt kunna genomföra en arbetsförmåga är inte detsamma som kunna använda den kommersiellt. Man kan jämföra det med en hemma lådbil på gatan och en sprillans ny Volvo V70. Du får gärna köra runt den på gården, men inte i trafiken. Därför att den inte  håller den standard som krävs för att få köras på allmänna vägar.

I denna diskussion har domen skapat uppmärksamhet kring detta, bland annat i ett uppmärksammat fall där en person nekades aktivitetsersättning eftersom han klarade av Daglig Verksamhet, och domstolen ansåg att det var fel att jämställa prestationer i daglig verksamhet med prestationer på arbetsmarknaden.

Men det är inte allt. Det blir än mer komplicerat ska du veta.

Samhället är inte idag, som det var på 1970-talet när de sociala skyddsnäten byggdes upp. På den tiden bestod skadorna ofta av fysiska skador. Hade man fått armen avsliten i fabriken var det ganska självklart att det var svårt att klara av att jobb och man hade rätt till Sjukbidrag.

Men i takt med att högern fick fäste i Sverige 1991 och datoriseringen på 90-talet och den digitala eran ökade möjligheterna till nya spännande sätt att tjäna pengar utan att lemlästa sig till döds så började det bli allt svårare för kassorna att bedöma arbetsförmågan.

Idag lever vi i ett helt annat samhälle. Med bloggar, YouTube-kanaler, Spotifyprofiler, Instagram-konton, Tik Toks m.m. blir det inte lätt att bedöma arbets- och förvärvsförmågan.

Jag ser nämligen ett samband med den ökade "acceptansen" för diagnoser i takt med att allt fler NPF-influencers växer och sprider sitt budskap och de hårdare tyglarna. För eftersom några har kunnat tjäna pengar på många populära specialintressen bland NPF-personer såsom musik, datorprogrammering, skrivande, bloggande osv. så tror jag att man tänker att "Jamen då kan han ju han leva på att blogga om diagnosen eller sin musik eller böckerna. Ja menar, Therese Lindgren har ju visat på att man kan leva på att vara sig själv, så då finns det en försörjningsförmåga".

Problemet är bara att detta inte stämmer. De få som kan leva på sina specialintressen har antingen bott i rätt ort och haft gott om pengar till tid och utrustning, rätt kontakter som kan lotsa in dem i medierna samt en rejäl tur. För andra räcker det med den 500-lappen från YouTube så blir man av med hela A-kassan, något som nyligen uppmärksammades i SVT under våren.

Vilseledande arbetsförmåga

Arbetsförmågan, eller aktivitetsförmågan är därför ofta ett vilseledande mått på rätten till ersättning. I lagen för aktivitets och sjukersättningarna så står det att "nedsatt förmåga att försörja sig på ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden". Det borde vara självklart.

Och vilka arbetsuppgifter ska räknas som "normalt förekommande på arbetsmarknaden" och hur ska en arbetsförmåga kunna matcha det?

Kan man kräva att t.ex. musikskapande som ger några hundralappar i hobby och plötsligt temporärt går upp i flera årslöner bara för turen att hamna på en lista under en kort period ska jämställas med en heltidsanställning? Det är inte rättvist. Antalet jobb inom kulturen är mycket få och extrem konkurrens råder. Kulturbranschen styrs mycket av tur och tajming och nepotism är i princip grundlag i denna bransch. 

Men då kommer vi till själva det känsligaste. Kan en bevisad arbetsförmåga verkligen spegla försörjningsförmågan? För att en arbetsförmåga ska kunna omsättas till en heltidsförsörjning krävs inte bara att man kan utföra uppgifterna utan också en massa annat, som ofta inte finns hos dem med NPF.

Det handlar om sociala funktioner, planeringsförmåga, klara deadlines och krav, motivation osv. Det är skillnad på äpplen och äpplen. Bara för att man kan få några tusenlappar från Spotify betyder inte det att man kan försörja sig som musikproducent. Därför att jobbet som musikproducent har helt andra krav än att bara kunna skriva bra musik. Krav som att ha rätt social karaktär, utseende, press och rätt socialt kapital.

Men visst, rent historiskt har Försäkringskassan tolerat en viss hobbyverksamhet, på en viss nivå, men det räcker med att man kommer över 30 000 för att deras vargar ska släppas ut på jakt.

För vad händer då om personen som fått några hundralappar plötsligt har sådan tur att den ligger på en lista som gör att personen på ett kvartal tjänar flera hundra tusen, och sedan försvinner från listan.

Ja, då anses personen ha bedrivit yrkesmässig verksamhet. Han ska nu lämna in momsdeklarationer, betala in F-skatt, upprätta bokföring vilket medför helt nya kostnader och press. Och sen kanske det bara var en tillfällighet att han just fick in pengarna, då sådana möjligheter med att ligga på stora spellistor kan jämföras med att vinna på trissen fast det är en låt istället för nummer, men att denne ändå måste ta upp det som rörelse. 

För bara att han råkade få in en omsättning över 30 000 under ett kalenderår så är han i princip en olaglig företagare. Och då åker han blixtsnabbt ut ur alla skyddsnät. Förlorar SIUS-konsulenten på arbetsförmedlingen, a-kassan och/eller aktivitetsersättningen dras in. När royaltyn sedan faller tillbaka så tvingas personen sedan sitta kvar med bolaget och måste tigga pengar från sina föräldrar och leva som "konsult" eftersom han inte kan få hjälp av några arbetsmarknadsinsatser alls eftersom han betraktas som "framgångsrik".

Arbetsförmåga är ALDRIG detsamma som försörjningsförmåga

Det är försörjningsförmågan, inte arbetsförmågan som avgör om en person klarar sig. Arbetsförmåga alltså som substitut till förvärvsförmåga men så är det alltså inte i många av fallen.

Och mycket av det som personer med AS saknar som gör att arbetsförmågan inte kan omsättas i lönearbete går inte heller att intyga från medicinskt håll. Det handlar icke-medicinska sociala krav som personerna inte kan uppfyllas som tex:

Personen har udda syn på världen och speciella sätt att se på sakfrågor som inte faller arbetsgivarna i smaken.

Personen har beteenden, vanor, ritualer som gör att personen inte fungerar i gruppen.

Personen är för öppen om sig själv på intervjun vilket leder till problem och upplevelse av "splittring" hos arbetsgivaren.

Utseendet är mindre tilltalande ( pga. övervikt m.m.), som kan påverkas av t.ex. psykofarmatika, hemmet kan se ostädat ut.

Man kan se det så här. Personen kan erbjuda något men det är inte på de villkor som marknaden vill ha.

Personen kan alltså i teorin tyckas borde kunna erbjuda en arbetsförmåga som kan bytas mot försörjning inom sina specialintressen, men formatet på det är inte efterfrågad av arbetsmarknaden, såsom bostadsort, personlighet (öppna åsikter i sakfrågor), att jobba under stress och press, att göra arbetet på ett visst sätt, planering osv.

Detta gäller även de "egna" aktiviteterna på hobbynivå. Det är bara de som verkligen har tur som kan lyckas med sina kreativa grejer, andra får ingenting eller struntpengar. Och detta kan vara för att de kreativa prestationerna (böcker, musik, bloggande etc.) inte heller möter en efterfrågan, då det är för stort utbud (så många vill göra det) samt att det krävs "godkännande" av auktoriteter såsom media för att nå ut till den kritiska massa som behövs för att det ska kunna finnas en rimlig chans att skapa en intäkt. Marknaden reglerar därför att vissa få (som t.ex. Therese Lindgren) att leva på det medan andra inte kommer lyckas.

Vi kan helt enkelt se arbetsmarknaden som ett torg. De flesta säljer äpplen som är gröna, oranga och röda. Men personen med NPF kan bara odla blåa äpplen. Och visst, personen är jätteduktig på att sätta upp stora fina skyltar som drar till sig folk, men de drar öronen åt sig ändå. För äpplena är blåa, och det skrämmer de som ska köpa dem. "Är blåa äpplen verkligen så goda" frågar sig dem, fast de som vågat smaka faktiskt tycker om dem jättemycket, fast de känner att det är lite ovanligt stort tuggmotstånd och extra sprödig så de orkar inte mer än ett äpple fast de brukar äta fler av de "vanliga äpplen".

Så i vissa fall kan behovet av ersättning från sociala trygghetssystem inte bara vara en medicinsk fråga utan en fråga om utbud och efterfrågan. 

I marknadsekonomin handlar det om att erbjuden av produkter som inte efterfrågas ska upphöras, och det sköter det ekonomiska systemet. Företaget som säljer de blåa äpplena går snart i konkurs, eftersom ingen ville köpa dem. Så nästa torghandel är ståndet borta, och istället är det ett stånd med tulpaner, som säljer slut på halva dagen,.

Jag tror att det är därför man inte vill man inte heller ge ersättningar för personer som har en arbetsförmåga, även om den inte går att omsätta i ett levebröd. För att inte resurser ska allokeras åt sådant som marknaden inte vill ha.

Problemet är bara att ståndet inte är ett företag utan en person och äpplena är en personlighet. Det går inte som med företaget att kräva att de plötsligt ska köpa in efterfrågade orangea äpplen, eller gå i konkurs. Utan de kan inte erbjuda annat än de blåa äpplena då deras gener ser ut så.

Men det kan inte samhället acceptera, eftersom man då skulle sätta marknaden ur spel, om man tillät de blåa äppelståndet att fortsätta stå där, utan att någon efterfrågade dem. Eftersom det skulle ta upp en plats för tulpanerna som nästan alla ville ha, och då blir systemet ineffektivt, eftersom folk som går på marknaden inte kommer hitta vad de vill ha, och då blir det färre som besöker torget i sin helhet och alla andra handlare drabbas.

Vi lever alltså i en värld där alla människors personlighet ska platsa på en marknad. När de inte gör det måste vi hitta ett bevis, en medicinsk förklaring som gör att de kan få "sjukpenning" så de fortfarande kan bo och äta m.m. Men det går tyvärr inte att skriva ett läkarintyg om varför en person inte kan få ett arbete för att hans speciella personlighet gör att ingen vill betala en värdig lön för arbetsförmågan.

Detta är den stora nackdelen med den öppnare acceptansen för personer med NPF i samhället. Backar vi bandet ett halvt sekel var det tvärt om. Då skulle man bo på mentalsjukhus och hållas bort från allmänheten neddrogad med Haldol-injektioner. Idag är det tvärt om. Alla ska inkluderas i samhället. Och det är på gott och ont, precis som debatten gått inom skolan, att inkluderande faktiskt blir mer exkluderande då de inte klarar undervisningen och får dåliga betyg. Men då fanns inte heller något YouTube, Spotify, bloggar m.m. som det gick att få några ören från via sitt PayPal-konto.