Specialintressen och oxidativ stress (del 1)

Flera studier visar på starka kopplingar mellan ADHD och metaboliska problem. Något som inte är så underligt med tanke på att dopaminproblem gör att de hela tiden måste ha nya kickar.

På senare tid har jag börjat fundera kring just det här med ADHD, autism, fetma, fysisk inaktivitet och allmänna störningar i dagliga livet.

Att det har med det svåra att ge upp något som inte kommer att kunna införlivas till en rimlig kostnad, tid, sannolikhet och risk. Det kan handla om alltifrån att få leka med en viss leksak till orealistiska krav som att bestiga Mount Everest.

Som under tonåren när en crush övergår till något helt annat. Tjejen hade sagt ifrån. Men var så extremt nära att få det man vill. Då ger man inte upp. Eller en resa 

Istället så måste detta bli av till varje pris. Trots att det finns andra roligare och givande saker i livet så är man helt fast vid att just lösa det fast det inte är möjligt. Det ska vara möjligt, man har bestämt sig.

Beteendet blir till ett tvång. Det blir en demon som börjar suga en på all energi. Det är en dröm, en vision som man är "skyldig" att införliva.

Problemer är den bara att är den drömmen så pass orealistisk (som att bestiga ett berg, få en tjej som avvisat en att ändra sig, åka upp i rymden, vinna på lotto) så kan kostnaderna i alla aspekter bli katastrofala. Visionen ses som det viktigaste och man är beredd att riskera allt. Och då menar jag precis allt, den fysiska, psykiska hälsan, ekonomin osv. för att maximera chanserna att drömmen blir sann för då ska allt som gått fel i livet gottgöras.

Och det värsta är då när personen har försakat nästan allt och en dag ska drömmen förverkligas. Man har bränt sitt sparkapital och belånat sig och åkt till USA för att få göra den där rymdflygningen man drömt om då allt blir inställt på grund av ett oväder. Eller när man nästan vann den där miljonen på nätcasinot men allt blev spoilerat.

Det är just riskvilligheten och den överdrivna tron på att ett förverkligande av en omöjlig dröm ska vara det som gottgör/löser/kompenserar de motgångar man haft genom livet. Och grundtanken är inte obefogad, en miljonvinst kan ju göra gott för ekonomin, att bli ihop med sin crush är fantastiskt och rymdresan kan stärka självförtroendet.

Men eftersom man ändå förstår hur pass svårt det kan vara utifrån sina fysiska och sociala förutsättningar att sannolikt kunna bli verklighet blir det en undermedveten besvikelse, som skapar en rebellisk kraft att "jag ska fixa det, kosta vad det kostar". Genom att man snöar in sig på att jag kommer fixa det, ger man aldrig upp så försöker man visa att man duger.

Men det leder istället till att många andra, mer realistiska planer och möjligheter i livet plattas till som om en ångvält körde över. Värdet på den omöjliga drömmen skapar en inflation så att värdet av andra livshändelser blir otydliga. Som ett diagram där andra livshändelser normalt går mellan 0 - 10 så konmer den orealistiska stapeln göra att diagrammet går upp till 100 000 och de andra värdena blir nollade.

Just det här med att göra det omöjliga möjliga är centralt. Det är ett sätt att kompensera för det som gick fel. Som att vinna storvinsten på lotto, få den som avvisade mig att börja älska mig. 

Det behöver inte heller gälla stora livshändelser utan också småsaker i livet.

Som att lyckas klara den svåraste banan i Super Mario Bros.