Oxidativ stress och specialintressen (Del 2)

Att forcera barriärer

Mycket handlar om att forcera barriärer för att kunna införliva av det man vill göra i livet fast just ens egna förutsättningar, hälsomässiga, geografiska, sociala, ekonomiska står i vägen.

Man kanske bor i Boden men drömmer om att t.ex. bli en känd skådespelare eller artist men det kräver ofta att man bor i t.ex. Stockholm och har rätt kontakter. Att göra drömmen sann är därför försvårande för att man inte har just dessa gynnsamma förutsättningar. Men man kan med viss insats ändå försöka införliva den genom att t.ex. flytta eller resa till Stockholm, men drömmen blir mer kostsam att uppfylla.

Det kanske i boden är mer naturligt att få en karriär på den lokala orten som lantbrukare än skådespelare eller programmare eftersom man har dessa villkor. 

Likaså att ens genetiska kod gör att man behöver ha högre fysisk aktivitet än andra för att inte bli allvarligt sjuk.

När man ändå försöker trotsa barriärerna för att visa att ens geografiska placering i Boden inte ska hindra än börjar det kosta. Som en slags "roamingkostnad" då man måste resa mer än om man nöjt sig med sitt lantbruksliv i Boden.

Och här är själva det jag vill komma med inlägget. Att mycket idag handlar om att alla ska följa sin dröm, oavsett hur pass försvårande omständigheter som ändå ligger emellan i varje individuellt fall. Det är inte fel att tekniken och samhället utvecklas så att en person i Boden kan jobba på Spotify som programmerare hemifrån (en möjlighet Spotify utannonserade i vintras) eller att en i Norrland kan medverka i riksmedia över nätet. Det är bra och viktigt för demokratin att alla, oavsett sin ort och situation får möjlighet att medverka och göra sig hörd och bidra tack vare förändrade normer och ny teknik t.ex. till följd av en pandemi. Det skapar nyanser.

Men vad som ändå är intressant är ändå till vilken kostnad saker får ske. Är det rimligt att försaka ens sparkapital för den försvinnande lilla chansen till en storvinst? Absolut inte!

I vissa fall kan det vara bättre att faktiskt inte försöka krossa barriärer till vilket pris som helst. För ju större insats, desto större förlust.

Att flytta från Boden till Stockholm i hopp om att bli känd skådespelare ökar inte sannolikheten så stort som man tror. För hyrorna är dyrare där än i boden men även om man fysiskt sett är där det händer, så krävs fortfarande tur och tajming samt rätt nätverk. Därför skulle det lätt kunna bli en förlustaffär. För samtidigt som möjligheterna är större är konkurrensen mördande.

Den oxidativa stressen av drömmar

Inställningen att en dag göra det omöjliga möjliga skapar en existentiell spänning, förbindelse som dränerar resurser, både direkt i form av direkta insatser (pengar, tid, energi) som kunde gått till mer realistiska saker, och indirekt metafysisk belastning som skapar underliggande rubbningar i de olika energinivåerna.

Den undmedvetna spänningen, skapar en kostnad, en oro som sakta fräter på flera olika plan och sprida sig som en brand genom alla lager, från spirituella till psykiska, fysiska, omgivningen. Det skapar direkt oreda såsom försämrade studieresultat, misslyckade arbetsprestationer med ekononiska följder och stress i sin tur, som skapar en snöbollseffekt. Men den kan också skapa en gnagande identitetsskuld, som öppnar för indirekta spänningar spirituellt.

Effekterna av störningarna från de direkta och indirekta spänningarna skapar då en psykisk oxidativ stress, som i sin tur lägger grunden för kroppsliga problem. En kedjereaktion av orkeslöshet, avsaknad av motivation till livets nödvändiga prestationer skapar i sin tur en kaskad av nya problem som förvärrar situationen ytterligare och gör att drömmen blir ännu mer viktigare. Det skapas helt enkelt ett svart hål av delusioner och splittring som leder till ytterligare obalans som skapar en dopaminskuld, som hela tiden måste täckas upp av snabba belöningar från mat och annat.

Situationen kan liknas vid ett aktiebolag som tagit stora lån för att investera i högriskprokekt i hopp om snabb avkastning. Men då avkastningen uteblir måste mer lån tas och företaget hamnar i en ond spiral där företaget hela tiden måste ta nya lån för att överleva. Räntorna äter upp allt och förhindrar investeringar som kan ge inkomster. Som en klassisk Lyxfällansituation.

Kort och gott, min upplevelse av ADHD och autism är just denna typ av kedjereaktioner, i form av dopamina svarta hål som uppstår av att dopamintillströmningen går långsammare och man måste ta snabblån i form av mat, sex, alkohol, droger, tobak m.m.

Den här typen av fix ideer och "rebelliska" personlighet som består av att jag ska lösa det omöjliga kan ha varit en överlevnadsstrategi för tusentals år sedan när man levde under fruktansvärd svält och hot från vilda djur. Då var instinkten av snabba belöningar essentiell för att skydda gruppen. I dagens samhälle där belöningen ges först och motprestation sen går allt åt skogen.

Det blir inte bättre av den framgångspropaganda om att du kan bara du vill, eftersom, det tyvärr så att vi måste finna oss i, att alla har olika förutsättningar, kroppsliga som ekonomiska, sociala för vilka vägar man tar i livet, och till viss del rätta sig efter dessa då det ger lägst kostnad, även om det förvisso är viktigt att det i vissa avseenden ska vara möjligt för alla oavsett fysisk placering osv. att nå sina mål. Men det kan finnas ett värde i att målet anpassas så realismen i den blir högre så priset för att införliva den minskar mot ökad sannolikhet. Man behöver kanske ta reda på vad är själva målet med den ouppnårlig drömmen om att resa ut i rymden? Kanske är det tyngdlösheten? Då kanske man kan anpassa målet till att gå en dykarkurs på badhuset för någon tusenlapp så blir det betydligt billigare än att resa eller flytta till USA. Å andra sidan kan en riktig rymdresa vara livsfarlig.