Att bli kändis - enda vägen

Detta inlägg publicerades usprungligen som en krönika i STRIVE nyhetsbrev den 14 september 2020

Som HBTQ-person, utlandsfödd och autistisk så är det extra svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden.  Jag är tacksam för att vi får vara med i debatten överhuvudtaget.

Min upplevelse är att medias vinkling av normbrytande personer är extremt stereotypisk. Ena dagen läser jag om en ung person som går på full aktivitetsersättning utan gymnasiebetyg och som David mot Goliat, slåss om att få behålla det knappa existensminimum som sjukersättning på heltid är. Just för att Försäkringskassan hävdar att hans musikintresse gör att han kan ta vilket jobb som helst. Sen läser jag om 20-åringen med ADHD som lyckades bryta normen och bli TV-kändis, inspiratör och föreläsare, lanserat företag i tre världsdelar och att ADHD är superkraften.

Jag är rädd för att den här stereotypen "looser" eller "famous" skapar osunda orealistiska förväntningar hos de som inte följer normen. Jag tror detta skapar en press hos dessa personer, att de måste bli inflytelserika för att lyckas. Jag har hela tiden kännt pressen att jag måste bli något större än "en vanlig Svensson" eftersom jag hela tiden ligger sämre till, och därför måste satsa på att bli extremt framgångsrik eftersom det är så svårt att få och behålla ett vanligt jobb på grund av normerna.

Man ska inte behöva bli världskändis och rik för att kunna komma in i samhället som annorlunda. Om det finns historier om personer som lyckats att jobba i tre världsdelar trots sina förutsättningar, så borde det även finnas historier om de som lyckats få ett vanligt jobb och lever ett "Svenssonliv" i närorten.

Det är klart att det är bra att lyfta fram förebilder som kan inspirera unga att det går att lyckas även om man inte följer normen. Jag är rädd för att det håller på att bli så att människor med en nedsättning känner en press på att man måste bli något mer än en normal människa, för att kompensera problematiken. Det känns som att det bara finns två val. Antingen blir man kriminell och lever på bidrag eller så blir man en framgångsrik ledare.

För egentligen skall väl inte möjligheten ligga i att man måste vara känd för att som normbrytande kunna vara delaktig och bidra till samhället med något konkret? Denna individualism som vi ser idag där alla måste slåss om att bli inflytelserika för att lyckas är inte alltid rätt. Ibland kan vi behöva anpassa våra förväntningar med verkligheten och inte tvärtom. Det kan vara lika viktigt, tillfredsställande och lönsamt att ha kunder tvärsöver gatan som på andra sidan jordklotet. Och att bli inflytelserik hänger mycket på tur och tajming och inte bara på drivkraft tyvärr, så det ska inte vara det enda alternativet för att kunna vara med och göra skillnad.